Det första jag tänkte på när jag träffade Skuggan första gången var ett skadeskjutet rådjur. De vackra, glänsande ögonen stirrade på mig, de sökte desperat efter min själ - någonting som de kunde gripa tag i så att de inte skulle drunkna i svarta tårar.
Hennes toviga, tjocka hår var uppsatt i en hästsvans. Ett envist hårstrå höll sig dock kvar mot hennes lilla panna likt ett skräckslaget djur, det dansade frenetisk fram och tillbaka medan hon höjde och sänkte sitt huvud med nervösa rörelser.
Vi möttes på samma sommarläger. Jag var ensam. Hon var ensam.
Vi var menade att vara för evigt sammansvurna.
Och jag visste redan då hennes rådjurögon mötte mina mandelformade att det var vi nu. Och att det i fortsättningen bara skulle vara hon och jag.
* * *
Jag tänker ofta på hur mörkt allt har blivit.
Hur hela mitt huvud blivit fyllt av svarta tankar.
Och hur hela mitt liv blivit täckt av ett intensivt, massivt mörker.
Tystnaden ekar sårat inom mig.
* * *
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar