om att inte vara sig själv fastän man tror att man är det.

När man ligger i sängen och precis har tittat klart på den där filmen med undersköna, knarkande tjejer som spelar rockmusik och som gör precis allt det där en tjej inte skulle göra på åttiotalet så händer det att mina tankar flyger iväg åt helt andra håll.

Jag är ju en typisk dagdrömmare, det är ingen nyhet. Därför är dessa tankar ingenting nytt för mig, de är liksom en del av min vardag. Men plösligt får jag en sådan lust att dela med mig av de tankarna till er, ni som så tappert läser mina texter och som försöker förstå sig på mig.


Så då hamnar man här, på ett svalt golv med ryggen mot en ännu svalare garderobsdörr och med fönstret öppet så att frisk fjällsluft träffar ens hud. Kent når ens öron, och den där hemlighetsfulla rysningen som jag ännu inte hunnit vänja mig vid efter alla dessa år klättrar över min rygg som en döende viskning.

Man hamnar här, och vet inte vart man ska börja skriva. Tankarna snurrar, de snurrar och täcker allt sunt förnuft inom mig. Jag försöker tänka på mig själv, men kommer inte riktigt på vad det finns att tänka på. Hela illusionen av min utsida känns som ett felande skal som hamnat fel.


Det där starka behovet av att få sticka ut bränner i mitt skinn. Varför? Varför är det så viktigt att inte se ut som alla andra? Känslorna förvirrar mig. Det där starka behovet av att aldrig någonsin vara som någon annan, begäret i själen som skriker åt mig att gå åt andra hållet bara för att ingen annan tar den vägen.

Hur många gånger har jag inte förlorat tack vare det?

Hur många gånger har jag inte sårat mig själv, sårat och slitit sönder mig själv bara för att få sticka ut?

Och hatet. Det där enorma hatet mot alla som väljer att se ut som alla andra. Vilka är alla andra? Jag har ingen rätt att hata. Antingen sticker man ut eller så är man som alla andra, man måste inte vara en dålig person bara för att man inte har någon speciell stil. Vad sjutton är en stil liksom? Det visar ju inte vilken personlighet man är.


I höst har jag planerat att revolutionera inom mig själv. Sluta tänka så mycket på hur jag ser ut och vad folk ska tycka – för trots att jag alltid tänkt att jag inte bryr mig och att jag sticker ut för att jag är mig själv, så vet jag innerst inne att jag alltid har brytt mig om vad andra ska tycka, att jag i hemlighet tagit åt mig så jäkla mycket när någon kritiserat mig för att jag är så konstig och lyssnar på konstig musik. Egentligen har jag gått sönder varje gång, fastän jag sagt att jag inte bryr mig. Och jag vet att trots att jag sagt att jag bara är mig själv så har jag alltid velat vara som den där vackra tjejen i mörkt hår och som tjejen där som vågat riva sönder sina jeans så det egentligen ser jättehemskt ut men som ändå vågade stå för det, som ändå vågade ha dem på sig i sin stolthet.

Jag har aldrig vågat vara stolt över den jag är.

Klart som tusan jag bryr mig, jag är rätt säker på att alla människor bryr sig om vad andra ska tycka. Vissa är bara så himla bra på att dölja det.


Så ja, i höst har jag tänkt bli stillös på något vis. Jag älskar indie, jag skulle sörja så mycket om någon tog den genren ifrån mig. Mitt hjärta är uppbyggt på det ordet, den… konsten. Indie är så mycket, och i mitt hjärta är det en livsstil. Så trots att jag på utsidan skulle bli mer normal och inte bry mig så mycket om vad jag har på mig, så skulle mitt hjärta fortfarande slå för just indie. Trots att någon slags rädsla inom mig säger att många skulle bli besvikna över mitt beslut, så vet jag att det är just det beslutet som krävs för att göra mig starkare.


Klockan är kvart i tre på morgonen och jag sitter i en svartvit kent-tshirt och färgglada boxertrosor på ett svalt golv nere i en källare.

Skrivandes på en text som egentligen är som vilken annan text som helst.

Ögonen är trötta men inte jag.

Det är nu jag är levande.