upside down and inside out.

Kryper ihop,

Ligger orörlig under det tjocka duntäcket

Och försöker att inte känna efter hur ensamt det egentligen är.

Orkar inte mer.

Känner hur luften sakta lämnar mina lungor

Och hur hjärtat slutar slå.

Är det såhär det känns att dö, att försvinna spårlöst?

Tänker ett tag på hur det skulle vara att vara osynlig, kunna fly till andra platser utan att någon skulle få syn på en med sina hökögon och säga,

”du måste hem igen, du är för ung för att vara ute på egen hand.”

Det är som att bli hemskickad till ett fängelse,

Till ett dårhus där tårar och mörker är ens bästa vän.

Och enda.

En rysning kittlas precis bakom armhålan,

Det är en kall kår som smyger förbi.

Bakom duntäckets isolerade väggar hörs ett svagt brus av broder daniel och regn som smattrar mot rutan. 

Klockan är nu precis ett på natten och alla sover utom jag. Jag är en nattmänniska.

Följer konturerna med blicken av en vit ros som är målad på det mörka täcket.

Och jag är världens ensammaste nattmänniska.

Ännu en svart tår rinner nerför min vänstra kind. Den glider långsamt ner till mina darrande läppar och slutligen droppar den ner i min mun.

Det smakar salt då jag långsamt sväljer tåren och tänker på alla känslor som döljer sig bakom den.