Det är ångestkallt i mitt huvud. Ångestkallt som ute bland de stora bergen av snö och is som täcker det som en gång var parker och cykelställ. Det finns liksom ingenting logiskt med det, det enda kylan gör för mig är att skada mig ytterligare – den är inte ens synlig, den bara biter tag i mig och river mig i hundra små bitar.
Jag vet inte hur jag ska uttrycka mig längre, det känns hemskt och tomt och ekande i mig. Det gör ont, jag älskar att uttrycka mig i ord men det finns inte längre för mig. Jag har liksom ingenting kvar i hjärtat och det gör så förbannat ont. Men jag vet att det finns ett problem med mig nu, eller snarare sagt så finns det äntligen ett svar på varför jag är som jag är. Jag och många andra trasiga människor lider av samma syndrom och det stärker mig faktiskt lite – att jag inte är ensam.
Jag vet inte varför jag fick för mig att skriva det här. Det var tänkt från början att jag skulle skriva om intensiva novembersolar och håkan hellström men jag misslyckades. Igen.
Allvarligt talat så tror jag att jag föddes ledsen. Det låter rimligt, jag har trots allt – så länge jag kan minnas – alltid varit låg och blyg. Kanske är det därför jag söker mig till indie och andra vackra saker, som får mig att kanske kanske kanske lysa upp en aning för att visa att jag också finns. Jag är också en människa trots allt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar