Repris från ett grått 2010: varför blir man feminist?

det är mörkt ute och man vågar inte gå hem själv, tanken på att någon ska komma bakifrån och slita ner en på marken får hjärtat att slå tusen gånger snabbare. varför ska man måsta vara rädd? varför ska inte vi kunna gå på stan på natten utan att känna rädsla? killar blir väl också anfallna på nätterna, tänker många. det är klart de blir, men följderna är så olika då. blir en kvinna våldtagen så får mannen plötsligt mindre straff ifall kvinnan haft för utmanande kläder eller varit berusad. trots att vårt samhälle blivit så mycket bättre angående jämställdheten så finns det fortfarande massvis med män som inte kan förstå vad nej betyder.

förr i världen var det förstås stor skillnad. då var det lagligt att slå sin hustu och barnen, då ansåg man att vi kvinnor bara var till för att se vackra ut och laga mat åt de hårt arbetande männen. varför skulle kvinnorna få välja själva för - de var ju ändå så korkade och skulle väl bara göra allt värre.

nu för tiden kan vi till och med bli chefer, vi kan bli ministrar och till och med kriga ifall vi skulle vilja det. vi syns mycket mer än vad vi gjorde förr.

vet ni vad det beror på? jo, på sjuttiotalet fick kvinnorna nog. de fick för sig att de inte alls ville bli våldtagna längre, de ville inte vara hemma och städa hela dagarna. de ville också vara människor! så de gick ut på gator och torg och protesterade med slagord och banderoller, de ville få en ändring på det som skett i flera hundra år. de ville bli respekterade som människor, inte som sexobjekt. de ville ha lika hög lön som männen och dagis till barnen. varför kunde inte männen hjälpa till i hemmet också för? de kom med en hel hög olika orättvisor.

utan feminister hade sverige fortfarande varit likadant som för fyrtio år sedan.

någongång under mitten av sjuttiotalet skrev ett antal män ner en lag där det stod att kvinnor fick skylla sig själva om de blev våldtagna, att män inte kunde rå för att de inte alltid förstod ordet nej ifall en kvinna till exempel hade kort kjol på sig.

vilken tur då, att vi lever på tvåtusentiotalet nu och inte på sjuttiotalet. men det är bara det, att det ju fortfarande finns män som inte förstår ordet nej, vilket jag skrev ovan. att de fortfarande får lägre straff om vi varit alkoholpåverkade eller för utmanande klädd. fortfarande uppmanas vi flickor att vara tysta och duktiga, att vi ska se snygga ut. slår ni på tv:n så möts ni ofta av halvnakna, pinnsmala tjejer på massvis av reklamer. från det att vi är små så delas vi upp i två olika lag: småpojkar får leka med bilar och dinosaurier och småflickorna får dockor med rosa kläder. hur skulle det vara om det helt plötsligt var tvärtom? mycket handlar ju om hur man blir uppfostrad.

jag hoppas ni förstår att man inte ska vara emot manligheten bara för att man är feminist. det finns så många underbara och snälla män! men trots att allt blivit så mycket bättre sen för fyrtio år sedan så får man fortfarande lägre lön på de jobb där flest kvinnor arbetar, och chefer har fortfarande svårt för att släppa in kvinnor i sina arbeten. därmed blir människor fortfarande diskriminerade pågrund av vilket kön de har.

därför kan man inte låta bli att vara feminist!