Ett kärleksinlägg mitt i natten. (jag kan inte sova men är så himla trött. Jag älskar dig Ludvig)

Innan hade jag bara hört om dig. Jag hade aldrig sett dig, aldrig riktigt brytt mig om vem du var. Men någonstans djupt inom mig kände jag ändå ett behov av att få träffa denna okända människa. Du var ett frågetecken för mig, en osynlig fasad som jag inte kunde greppa tag i. Vem var du egentligen, och varför talade alla så gott om dig?

Alla mina problem började byggas på mina axlar. Min dåvarande pojkvän slutade plötsligt ringa till mig, han undvek mig i korridoren och jag var rädd att jag gjort något fel. Sista gången jag såg honom låg vi i samma säng, pratade om Nirvana och om slalomåkning. Jag trodde det skulle vara vi i en lång tid framåt. Jag har aldrig trott så fel i hela mitt liv.

Dagen då jag insåg att du var denna okända pojke var vi på en grillfest med några vänner. Jag visste inte att det var du som verkligen var du förrän jag hörde ditt namn, såg allas glada miner. Du var den mest speciella pojke jag någonsin träffat, och jag visste inte ens vem du var.

Mitt hjärta slog. Jag ville inte prata med dig, jag ville inte se dig i ögonen. Jag ville ingenting, jag ville bara bort därifrån.

Du var så snäll. Så trevlig. Ville hjälpa till med allt och du tyckte inte om alkohol. Jag undvek att fotografera dig men ändå bestod nästan hälften av bilderna på dig, du var med på alla filmerna. Jag förstod inte vad jag höll på med, varför just fästa sig vid den pojke som var mest okänd och oåtkomlig?

En vecka gick. Jag hälsade inte på dig i korridoren men jag såg dig gå där varje dag, och när du inte var på min skola utan på din egna var jag så olycklig. Varför vad jag olycklig? Jag hade en pojkvän att krama och tycka om, men jag visste inte vart jag hade honom. Det var grillfest nästa fredag, det visste jag. Jag hoppades att du skulle vara där, jag hoppades så innerligt samtidigt som jag önskade med hela mitt hjärta att du inte alls skulle komma och att jag aldrig mer fick se dig.

Jag hatade dig fastän jag inte visste vem du var. Du hade rört till i mitt huvud innan jag ens träffat dig, du hade förstört den grund som hållit mig på benen den sista skolterminen innan sommarlovet. Den grund som tagit så många månader att bygga upp hade du rivit innan du ens presenterat dig för mig. Jag var förkrossad, jag ville inte möta din blick. Aldrig någonsin att jag ville se dig.

Fredagkväll. Mopeder, regnligt väder. Snön var nästan borta.

Min pojkvän följde med till grillfesten fastän jag inte ville, jag tog hans hand men han släppte den, han gick ifrån mig och plötsligt var han inte kvar. Jag hörde av någon att han gått hem, och det brände i mitt hjärta. Varför hade han inte sagt något, varför hade han inte tagit min hand och kysst mig som han alltid gjorde förut? Allra helst ville jag gå hem, jag ville gömma mig under täcket med världens alla sorger och bara gråta ut. Gråta och gråta tills det inte fanns mer gråt att komma med.

Du var där. Du som inte fick vara där men som plötsligt fick mig att glömma min ohängda pojkvän. Du med ditt skratt och rullande R. Det var det vackraste skratt jag någonsin hört, jag var helt säker på det. Så jag släppte sorgen som envist försökte bita sig tag i mig, och jag levde livet fullt ut. Jag var med på alla saker, försökte prata med alla och inte verka blyg. Du kanske inte gillade blyga flickor.

Men du visste väl knappt vad jag hette.

Dagen efter grillfesten var det majbrasa. Då jag hörde att du var där blev det plötsligt en självklarhet för mig att åka till Erikslund, jag visste att det skulle bli så underbart bra.

Jag försökte undvika dig men samtidigt vara så nära dig som möjligt. Jag kände mig som en trasdocka som bara vek undan hela tiden, men som ändå tiggde efter uppmärksamhet. Jag var rädd att du skulle tycka att jag var konstig, så jag försökte att gå ifrån dig så mycket som möjligt. Det vore dumt om plötsligt skulle inse något.

Inse vad - att jag inte längre kunde sluta tänka på en pojke som jag inte ens kände, att jag inte kunde sluta tänka på honom?

Efter majbrasan gjorde min pojkvän slut med mig. Han gjorde det på ett brutalt och omoget sett, och det gjorde så ont i mig att jag ville spy. Jag ville spy ut all ilska och hat mot honom, den idioten som jag trott mig älska.

Du la till mig som vän på msn samma kväll, du undrade hur jag mådde och jag grät över tangentbordet då jag skrev att det var över mellan mig och min pojkvän, jag förstod inte vad som tog åt mig – varför skrev jag det till dig? Men du avskedade inte mitt förtroende, du stöttade mig. Mitt hjärta slog, det slog så hårt att jag var rädd att det verkligen skulle slå sig ut ur bröstet. Vi skrev hela natten, jag skickade bilder till dig från grillfesterna och majbrasan och plötsligt var natten över. Solen sken sakta över mitt ansikte då jag kollade ut genom fönstret, jag öppnade det sakta och hörde fågelsång. Fågelsång klockan fyra på morgonen var det vackraste jag någonsin hört den kvällen. Jag skrev det till dig och du tyckte det var lika vackert som jag tyckte.

Jag skickade ett dokument till dig. Det handlade om mig och endast mig. Om när jag var tretton och levde i en enda svart bubbla. Du blev så rörd då jag skickade den till dig, du blev så glad.

Om du bara visste hur glad jag blev.

Äntligen hade jag öppnat mig för dig,

Visat dig vem jag egentligen var.

Och du hade öppnat dig för mig, du hade skrivit saker till mig som jag aldrig trodde att jag skulle få höra från dig. Jag var osäker på om någon annan någonsin fått höra det förut. Och du som inte ens kände mig, och jag som inte ens kände dig.

Jag började skriva dikter till dig. Jag skrev om känslorna jag hade inom mig, jag skrev dem endast till dig. Du fick dem på rasterna, så fort jag såg dig i korridoren gav jag dig ett papper med lite text. Jag visste inte om du uppskattade det, men jag hoppades så innerligt att du gjorde det. Det surrade i mitt huvud, jag var osäker på om jag skulle överleva när sommaren kom. Sommaren betydde sommarlov, och då kunde jag inte längre se dig gå längs korridorerna.

Paniken värkte i mitt hjärta, ångesten över att inte kunna hälsa på dig, visa upp nya kjolar jag sytt eller tyst ge dig dikter mellan något skåp. Jag skulle sakna dig så mycket, så mycket.

Vi pratade fortfarande lika tätt på msn, och du hade gett mig ditt nummer så jag kunde höra av mig om det blev jobbigt någon gång. Jag skrev till dig från morgon till kväll, vi bestämde träffar på ditt dåvarande jobb på ungdomsgården och där fick jag äntligen tid att prata med dig utan att ha en massa elever runtomkring mig. Jag fick tömma mitt sårade hjärta på ord och tankar, jag fick ösa allt över dig och du svarade alltid lika stöttande och förstående. Om du bara hade vetat att hälften av alla smärtor kom på grund av dig och din närhet! Jag sörjde så mycket att du aldrig skulle få reda på att jag var så hemskt förälskad i dig.

Sommarlovet kom, och vi började umgås på riktigt. Vi möttes i parken och jag var nervös och förstod aldrig varför du ville träffa mig. Du hjälpte mig med matten som jag inte klarade av, och tack vare dig fick jag godkänt i det ämnet till slut. Vi badade tillsammans och åt glass, köpte godis och såg på filmer. Mina vänner undrade spänt om det var något pågång, men jag vågade aldrig svara. Jag visste ju så lite, jag hade aldrig en aning om vad du tyckte om mig eller om du bara träffade mig för att inte såra mig. Jag var säker på att du hade förstått nu att jag var förbannat kär i dig, att jag bara tänkte på dig hela dagarna och att du tyckte det var jättejobbigt. Men vad kunde jag göra? Jag kämpade förgäves med att glömma bort dig, jag försökte varje dag med att kväva mina känslor för dig. Varför gå runt och må dåligt över en så hopplös förälskelse, som ändå bara måste dö i slutänden?

Men plötsligt en dag när vi satt i mitt kök och pratade mitt i natten så råkade du stöta till min fot. Jag ryckte till och var precis på väg att dra till mig foten igen, då jag insåg att du inte tagit bort din fot från min än. Kylan från din fot var behaglig, men mitt hjärta sprängdes i tusen bitar. Jag visste inte hur jag skulle göra, vad skulle jag säga? Jag sa ingenting, försökte bara koncentrera mig på samtalet.

Då du skulle gå hem stod vi ett tag vid ytterdörren. Ingen av oss sa någonting, ingen gjorde något. Vi bara såg på varandra, kände hjärtat som slog allt hårdare. Du gav mig en kram, du öppnade dörren. Du gick ut, jag sa hejdå. Dörren stängdes och allt blev tyst. Tystare än någonsin.

Dagen efter satt vi i min säng. Jag kollade rakt ut i rummet och jag var säker på att du också gjorde det. Du påstod att du inte var så bra på sånt här, och jag stammade något om att jag inte heller var det. Våra händer låg så nära varandra, så nära att jag kunde känna hans värme krypa in i mig. Du sa förlåt och reste sig, det var dags för dig att gå hem igen. Klockan var fyra på morgonen och jag önskade att du kunde stanna tills dagen vaknat på riktigt. Men vi båda visste att ingen av oss skulle överleva till dess. Inte nära varandra i alla fall.

Tredje dagen i rad. Vi möttes hemma hos mig, min mage var fylld med enorma fjärilar som bara väntade på att få spränga sig ut. Jag blev yr då det ringde på dörren, då du klev in i mitt rum med ett leende och sa hej. Jag dog den sekunden.

Vi gick till badplatsen. Det var blåsigt och ganska kallt, men ändå behagligt. Ingen av oss hade badkläder med oss, så vi satte oss längst ut på den längsta bryggan istället. Vi pratade om allt möjligt, om dåtidens alla händelser och om framtidsdrömmar. Du la din arm om mig då jag pratade om depressionen jag levt med i några år, jag kröp upp i din famn och våra ansikten var så nära.

Jag visste att det var första gången för dig men ändå var jag hundra gånger nervösare än dig, jag kände det inom mig. Våra läppar möttes, och i en kort sekund kysste vi varandra. Jag kunde inte andas och det enda jag ville var att berätta för dig hur mycket jag tyckte om dig. Vi kysstes igen och igen, jag ville aldrig släppa dig. Så tillsammans reste vi oss upp och vandrade iväg.

Iväg mot framtiden.

Om några dagar har vi varit tillsammans i ett halvår, det känns inte som så kort tid. Jag och Ludvig är som två borttappade själar som äntligen hittat rätt. Utan honom vore jag fortfarande en liten tyst tjej utan någon verklig grund att stå på. Han har hjälpt mig genom sommaren, hösten och nu vintern, och jag känner att vi kommer stå bredvid varandra i en lång tid framöver. Jag älskar honom mer än någon annan, det går inte att förklara hur viktig han är.